Nu har Kajsa lagt sig till ro. Hon har fått lämna sina plågor och ligger och sover nu fridfullt tiden ut. Här hemma hos mig är hon oändligt saknad och sorgen har gröpt ett djup mörkt hål i mitt bröst, ett hål fyllt av gråt. Då de andra katterna mest är utomhus känns tomheten ännu större, eftersom Kajsa alltid fanns här hemma i min närhet. Mitt i sorgen finns dock en känsla av glädje att hon inte lider mer och över att hon med sitt soliga lynne spred så mycket kärlek i min vardag de åren vi fick tillsammans.
Länge sökte jag ett tecken på att avlivning var det rätta att göra, en bekräftelse på att jag valt rätt beslut. När onsdagen kom, kände jag att jag inte skulle avboka tiden på torsdagen. Så kände jag under dagen. Sen på kvällen började jag bli rädd igen och efter att ha pratat med Gunnel bestämde jag i alla fall för att jag på besöket skulle be att få prata med en veterinär först och fråga vad denne tyckte, om detta var det rätta att göra. Då kändes det bättre.
Onsdagkvällen tillbringade Kajsa och jag ute på gräset, vi låg där tills långt efter att det blivit mörkt. Vi låg där, tätt intill varandra, och jag värmde henne med min arm runt hennes kropp. Med föresatsen att inte åka till sjukhuset för att avliva, kunde jag slappna av mer, även om jag innerst inne visste att det skulle vara galenskap att ta med henne hem igen så sjuk som hon var. Jag längtade efter visshet och hur konstigt det än låter ville jag åka till sjukhuset redan under onsdagen, bara för att få veta hur det skulle bli.
Torsdagen den 13:e augusti kom, jag gick och jobbade fyra timmar och kom hem vid 13. Tiden på Strömsholm var inbokat till 15.20. Tidigare under förmiddagen hade jag ringt till Strömsholm och frågat om jag fick träffa en veterinär under besöket, och det skulle jag. Det var en veterinär som skulle ta emot oss. Jag ville vara på den säkra sidan.
Jag hade bestämt med Daniel att han skulle hämta Gunnel på egen hand, så att jag fick så mycket tid som möjligt med Kajsa innan vi åkte. Kajsa och jag tog oss ut på gården strax efter 13, efter att jag försökt få henne att äta lite skagenröra. Det ville hon inte ha. Lite sås av Whiskas burkmat tog hon dock. Jag hade redan dagarna innan märkt att det nu var extremt dåligt med hennes aptit, även om hon ibland kämpade och smuttade i sig lite mosade bitar. Men slutligen ville hon inte ha det heller, liksom den burkmatssås som jag serverade. Som den kämpe hon var, reste hon sig dock varje gång jag kom fram till henne, i hopp om att få mat. Hon var säkert hungrig, men mådde så illa att hon inte förmådde få i sig något. När hon reste sig på benen, brukade hon också sträcka sina framben, precis som katter gör när de legat ett tag och reser sig. Nu orkade hon bara sträcka det ena frambenet.
På torsdagsmorgonen, innan jag åkte till jobbet, mötte Kajsa min blick och vi såg på varandra en lång stund. Kanske kände hon på sig att det inte var långt kvar. Det var en blick av kärlek och avsked på samma gång.
När vi gick ut på eftermiddagen tog jag med kameran och höll precis på att ta ett kort på Kajsa som låg i gräset och Måns bredvid. Plötsligt flyger Kajsa upp och springer efter en fjäril! Fjärilen kom undan, Kajsa satte sig, men var på benen igen när fjärilen kom nära! Det var en fantastisk upplevelse. Hon som inte orkat röra sig så mycket de senaste två veckorna, visade plötsligt prov på sin jaktinstinkt. Kanske är denna instinkt så djupt rotad att den finns nära till hands även hos katter i Kajsas svåra tillstånd. Det känns också härligt att hon fick uppleva detta i sina sista timmar i livet.
Daniel och Gunnel kom runt kvart över två och Kajsa och jag låg i gräset. Kajsa hade legat under buskarna ett tag, men hade nu flyttat sig närmare mig igen. Måns hade kommit för att göra oss sällskap. Han försökte busa med Kajsa genom att bita och hoppa på henne, men hon orkade ju inte. Då satte han sig bredvid henne och tvättade henne lite på öronen och hjässan, denna stora, stora hankatt. Jag gick in för att byta om och bad Daniel och Gunnel se efter Kajsa under tiden.
När jag gick ut igen för att hämta Kajsa kom slutligen tecknet som jag hade letat efter. Jag böjde mig ner för att lyfta upp henne när jag såg att det hade börjat rinna slem ur Kajsas mun, hon hade börjat dregla. Det visste jag var ett definitivt tecken på slutet, eftersom detta var vad som hände med Fia de allra sista dagarna. Det ultimata, hemska slutet för en njursjuk katt. Nu hade jag fått bekräftelsen som jag sökt och behövde. Nu visste jag att jag skulle åka med henne död från sjukhuset. Tiden jag bokat in där kunde inte ha kommit lägligare.
Jag satt med Kajsa i knäet under färden till Strömsholm. Hon var nog lite undrande och nyfiken på vad detta var och tittade sig omkring, van som hon var att få sitta i transportbur vid bilfärder. Jag höll i hennes rangliga kropp, kände revbenen direkt under skinnet. Efter ett tag orkade inte Kajsa följa med i det som hände, utan lade sin haka på min hand.
Vi skulle gå till mottagning 2. Vi kom till ett väntrum, som hade inretts med milda färger. Hela väntrummet andades den sista vilan. På borden låg exemplar av den skrift jag tagit hem en gång och nu läst, "I djurlivets slutskede". Hit kom patienter för sitt sista sjukhusbesök. Jag släppte ner Kajsa på golvet, och hon gick runt och nosade lite, strök sin kind mot bords- och stolsben och lade sig sedan under ett vitt litet bord. Efter en stund hämtade jag en kaffemugg av plast och fyllde den med vatten åt henne. Hon drack lite grann, hon var nog törstig då hon inte druckit på flera timmar. Jag minns hennes milda, snälla ögon, och hennes milda, vackra väsen, till och med då i de sista minuterna utstråla från hennes lilla kropp, den utstrålning av kärlek som jag fallit för hos henne. Vi satt där och bara väntade, sade inte så mycket. Jag höll undan känslorna, Gunnel satt redan och smågrät.
Ca tjugo i fyra låste en djursjukvårdare upp dörren och vi fick gå in i Rum 1. Där låg en blå fäll på undersökningsbordet. Då kände jag tårarna välla fram. Nu blev det så konkret, så slutgiltigt, så absolut. Jag ville få bekräftat att jag fattat rätt beslut och fick efter en liten stund träffa veterinären. Jag bad henne att säga vad hon tyckte, utifrån de provresultat som Djurkliniken fick fram för ett par veckor sedan och utifrån det hon kunde se av Kajsa nu.
Veterinären hämtade några journalutskrifter från vetbesöket 7 april i våras och från 29 juli, och när vi diskuterat de värden som framkom där och efter att hon konstaterat att det var bara skinn och ben av Kajsa kvar, tyckte hon att det var rätt beslut och att hon stödde mig i det till 100%. Hon skulle ha gjort samma sak med sin egen katt.
När betalningen avklarats och veterinären förklarat hur det gick till var det så dags för avskedet.
Veterinären, som var en ung tjej, frågade om det var ok att hon gav Kajsa injektionen nu. Jag frågade om vi kunde vara på golvet. Jag mindes att det hade gått till på det viset med Lucas, som fick somna in på en fäll som Sanna lade på golvet då. Det kändes mer rofyllt och mindre sjukhusaktigt så, att få sitta och hålla i katten och slippa stå vid undersökningsbordet när det hände. Det gick bra att göra så nu också. Jag tog fram Kajsa där hon satt under stolen i hörnet, höll hennes kropp mot mitt ansikte, viskade mellan tårarna "Tack för allt min vän, tack för allt du gett mig" och försökte få henne att ligga på den röda filt jag tagit med mig och lagt ut på golvet, men hon ville stå och jag höll i henne när veterinären tryckte in den stora tjocka kanylen med den blå vätskan i Kajsas kropp. Kajsa morrade lite, försökte komma loss, det gjorde säkert ont att få den stora nålen instucken i buken. Jag tittade på tills vätskan i tuben tryckts in i Kajsas kropp och släppte henne då. Hon gick genast och satte sig under en av stolarna. Veterinären sa att det kunde ta allt mellan en minut och tio minuter innan Kajsa somnade, beroende på hur hennes cirkulation var. Jag beredde mig på, medan jag tittade på den sittande Kajsa, att det skulle ta en stund, precis som det hade gjort med Lucas.
Men det dröjde bara någon minut innan Kajsa lade sig ner, jag tittade på henne och sa något, sen när jag insåg att hon redan var på väg bort tog jag snabbt fram henne där hon låg under stolen. Hon var redan borta, även om hon andades. Sorgen inom mig var enorm. Jag lade henne på den röda filten, smekte henne medan stora tjocka tårar föll ner på hennes päls. Jag kunde bara sitta så, förlamad av sorg. Jag vände mig om mot Daniel, som hade suttit bakom mig och strukit mig på axeln, och kramade honom. Jag grät hejdlöst långt inifrån mitt inre och hörde hur Daniel och Gunnel också grät.
Jag lade örat mot Kajsas bröst och hörde att hennes hjärta slog ännu. Jag försökte sluta hennes ögon, men det gick inte. De hade redan stelnat. Jag tog upp Kajsa, som nu var långt, långt borta, i mitt knä och satt så en stund.
Snart kom veterinären in och lyssnade på Kajsas hjärta. Då hade det stannat.
Jag ville dock att veterinären skulle ge den sista sprutan rakt in i Kajsas hjärta för att vara säker. Jag gav Kajsa, som jag hade lyft upp i mina knän och som låg så stilla på den röda filten, till veterinären. När jag gjorde det såg jag hur slapp och mjuk Kajsas kropp var. Jag frågade om emballage och jag skulle få det också.
Veterinären kom tillbaka efter en stund med Kajsa inlindad i sin röda filt i en kartong i hennes storlek. När vi skulle lämna sjukhuset, sa veterinären till mig att det var ett snällt beslut. Hon var så gullig under hela tiden vi var där.
Jag lyfte på locket till kartongen och såg min söta, kloka, glädjespridande vän ligga där i filten, så söt och fridfull i sin sista sömn.
Den sista bilden på Kajsa visar Måns och henne i gräset vid vinbärsbuskarna och togs bara ett par timmar innan Kajsa avled.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar