Det är en ny vardag som väntar mig och killarna. Rutinerna som jag hade med Kajsa sitter kvar i ryggmärgen, varje morgon och kväll under två års tid fick hon ju sina astmamediciner och känslan av att jag inte kunde vara borta alltför många timmar i sträck då Kajsa behövde få sin mat någorlunda ofta, sitter kvar i bakhuvudet. Efter jobbet tog jag mig alltid hem för att ge henne mat, innan jag eventuellt gjorde något annat utanför hemmet. Det känns konstigt att det inte längre är så och det tar nog tid innan jag lärt mig att släppa de tankarna. Lägenheten är tom och tyst utan Kajsas närvaro, men jag har turen att ha andra katter att ta hand om och glädjas åt, katter som är värda lika mycket omsorg och kärlek som jag kände för Kajsa. Det känns skönt när Zack är hemma och sover i soffan. Det är en stor tröst. Måns ser jag bara när han kommer in för att äta, men han älskar ju så att vara ute och jag blir alltid så glad när båda mina fina killar kommer fram ur buskarna på morgonen när det är dags för frukost.
Jag tror Måns har undrat vad som hände med Kajsa den sista tiden och vart hon nu tagit vägen. Under tre års tid var hon hans stora beundrare och ville alltid vara i hans närhet. När Måns hoppade upp i soffan för att sova, hoppade Kajsa efter och lade sig tillrätta bredvid honom. När han hoppade ner, gjorde hon det också, gick och strök sig mot honom, visade sin uppskattning. Ofta följde hon mig till köket och när hon märkte att det var mat på gång, ställde hon sig vid dörröppningen och tittade ut mot vardagsrummet, som om hon tyst ropade till Måns: "Kom Måns, det är mat!" och när hon såg att han var på väg, sprang hon för att möta honom, kuttrandes och darrandes på svansen. Sida vid sida anlände de sedan till köket och Kajsa var väldigt lycklig över att få äta bredvid sin store hjälte. Inomhus brukade Måns ofta gå undan för att få vara ensam, och han blev också ofta irriterad när Kajsa var alltför kärlekskrank och började då bråka med henne. Men när Kajsa var ute, var det han som ville hålla koll på henne, lite som att han ville beskydda henne utanför hemmets trygga väggar. Ibland tog han sats och hoppade på henne där hon undersökte omgivningarna, bet henne i nackskinnet som om han var på parningshumör. Han kunde följa efter henne när hon gick omkring i buskarna på gården och höll sig i vår närhet.
Detta fortsatte han med även sedan Kajsa blivit så svag av sin sjukdom att hon inte längre orkade göra upptäcktsfärder i buskagen. När hon låg på gräsmattan, hoppade han på henne och försökte leka. Han måste ha undrat varför hon inte längre var som förut. Häromdagen, när Måns gick in genom ytterdörren såg han sig omkring, väntade sig som vanligt att Kajsa glatt skulle komma och möta honom i hallen. Men det kom ingen Kajsa och jag tyckte mig se frågan i hans blick och kroppshållning: Var är hon?
Något som jag inte skrivit om hittills, pga av att jag tyckt det varit så pinsamt, är att Bagheera varit försvunnen sedan vecka 30 då jag och alla katterna semestrade på Solmyra. En kväll, då jag kom med mat och vatten till gästhytten där katterna höll till, rymde Bagheera och jag fick inte tag på honom. Han hade redan innan stått vid gallret som stod för dörröppningen och försökt desperat ta sig ut. Jag hade tagit ut Måns i sele och koppel och hade bundit honom vid en stolpe när jag gick till hytten. När jag krånglade med gallret lyckades Bagheera smita ut genom en öppning mellan gallret och dörrposten. Jag sprang efter honom, men vid varje försök att ta tag i honom, var han några steg före mig och han tog sig sedan in på grannens tomt där det växte högt gräs. Jag tänkte att han får vara ute, han kommer nog tillbaka när han fått undersöka omgivningarna.
Det hade börjat skymma och var nästan mörkt när jag fortsatte min vandring med den irriterade Måns som inte är van att hållas kopplad och att någon hela tiden följer honom hack i häl. Avsikten med utevistelsen var att vänja honom vid utemiljön så att han senare kunde vara ute på egen hand och veta var hemma var. Måns gjorde sina undersökningar men blev arg när matte lyfte honom när han gick in på grannens tomt. Bagheera kom tillbaka och följde oss åt, hela tiden jamandes. När vi kommit till andra tomtgränsen tog sig Bagheera in på den grannens tomt och kom tillbaka efter en stund och jag såg och hörde honom hela tiden eftersom han jamade och pratade.
Plötsligt upphörde dock Bagheeras jamanden och jag såg inte var han tog vägen. Senast jag sett honom var vid sandstranden och sedan var han borta. Trots att jag gick och ropade och tittade, fanns inget spår av Bagheera. Vid det här laget var det mörkt och det kändes kusligt att han försvann så plötsligt. Måns och min promenad fortsatte dock ute på grusvägen en sträcka ner till en allmänning, där Daniel berättat att någon hade sett vargar. Där tog också stugorna slut och längre än så fick inte Måns gå och motvilligt och vresigt fick han lov att vända sig tillbaka.
Tillbaka i stugan tände Daniel utelyktan vid stranden och jag letade efter Bagheera, men allt var tyst och stilla. En känsla av olust började sprida sig i mig. När jag tittade till i gästhytten en sista gång, lyckades så även Måns smita ut i natten. Så mycket för den långa promenaden! Jag hade nu två katter att oroa mig över. Kvar i hytten fanns Zack och Kajsa.
Daniel fick sedan försöka lugna mig på natten, då jag befarade att både vargar och ormar kunde göra slut på de bortsprungna katterna. Framåt tre-fyra på morgonen, när det redan börjat bli ljust igen, hörde jag jamanden runt huset. Jag tog mig upp ur sängen och tittade ut, ropade, men jag varken såg eller hörde någon katt runt huset. Allt kändes väldigt märkligt.
Sedan denna julikväll är alltså Bagheera försvunnen. Vi lät gästhyttsdörren stå öppen nattetid med en skål mat inne i rummet ifall katterna skulle komma tillbaka. Nästa natt var det någon som hade varit inne i hytten och ätit av torrfodret. Natten därpå så, fick Daniel av en slump syn på någonting svart som stod vid gästhyttens trappa. Det var Måns. Det var skönt att åtminstone en av katterna kom tillbaka. Måns är ju heller inte svår att fånga, däremot är Bagheera kvickare att slinka undan hotande händer.
Efter hemkomsten från Solmyra blev Kajsas tillstånd allt sämre och hela min känslomässiga energi riktades mot henne. Daniel var övertygad om att Bagheera skulle komma tillbaka. Han trodde inte att Bagheera blivit uppäten av något rovdjur, att han höll sig i närheten men vågade förmodligen inte komma ända in på tomten då Prutten kanske höll honom borta.
Under alla dessa dagar och veckor som gått har mat stått framme vid gästhyttens trappa för Bagheera, men varje morgon har den varit orörd. Nu befarar jag att han inte längre kommer tillbaka, även om jag vet att det finns katter som återvänt efter flera års frånvaro. Men sättet han försvann på tycker jag är mystiskt. Var det en orm som bet honom, eller vad hände egentligen? Fick han upp jakten på någon liten mus som sedan förde honom på villvägar?
För bara en månad sedan hade jag fyra katter, nu kanske det bara återstår två. Mitt i sorgen efter Kajsa växer sig nu oron för Bagheera. Innan jag helt räknar ut Bagheera, denna härliga, mysiga och goa lille kille som gjort så enorma framsteg det senaste året, ska jag dock sätta in en annons i tidningen och en efterlysning ska sättas upp på anslagstavlan i området. Men det är ingen bra känsla jag har i kroppen.
Bilden visar alla fyra katter samlade i köket en dag i juli, Måns, Zack, Kajsa och Bagheera.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar