Kajsas begravning

Efter Kajsas död i torsdags hade vi en fin minnesstund och begravning för henne ute på Solmyra, som jag gärna vill berätta om.

När vi lämnade Strömsholm regnade det kraftigt. Jag ville gärna köpa blommor att lägga i Kajsas grav, så vi stannade vid Hemköp i Kolbäck och jag valde en stor vacker bukett med vita blommor, inkluderande rosor och chrysantemum. Gunnel valde en bukett med rosa blommor. Min omtänksamme och generöse pojkvän betalade för min bukett. Vi diskuterade även vad vi skulle äta och kom fram till att smörgåstårta skulle passa bra till fikat. Då vi inte hittade någon sådan i affären vi var i, åkte vi vidare i regnet till BigInn i Köping och hittade där något som hette Räkbomb och Daniel tog med sig två stycken.

I bilen tittade jag då och då på den vackra Kajsa som nu låg varmt inbäddad i sin lilla kartong. På något sätt kändes allt ändå väldigt vackert och värdigt, denna sorgens dag. Men det kändes också som en glädjens dag, Kajsa led inte mer och jag kände tacksamhet över att ha så många fina minnen av henne.

Klockan tickade mot 18 när vi kom fram till stugan och vi var alla väldigt hungriga. Den mycket speciella dagen till trots, slutar ju inte sådana banala behov att visa sig. Vi bestämde oss för att äta innan vi begravde Kajsa.

Jag ställde först Kajsas kartong på en stol men Daniel föreslog att vi ställde den på det runda matbordet och att vi själva kunde äta vid soffbordet. Så Kajsa placerades på det stora bordet i vardagsrummet, med locket öppet. Med sig på sin sista resa fick Kajsa den röd-vitrandiga leksaksmus som hon lekt så mycket med, och en röd ros. Jag ställde en vas med våra blommor bredvid. Daniel tände ljus och jag tog fram två fina foton av Kajsa. Det hela blev väldigt vackert och det kändes väldigt värdigt att hylla henne på det viset. Då jag lämnat min kamera hemma kände jag mig först besviken att inte kunna viga allt på foto, men som tur är hade Daniel några bilder kvar att ta på sin rulle.

Daniel kokade kaffe och vi tog fram räkbomberna och dukade upp på det lilla bordet. En lång stund satt vi så och fikade och pratade medan ljusen brann vid Kajsa. Daniel hade lämnat Prutten hos sina föräldrar, så det var väldigt stillsamt.

Efter fikat ville jag vara ensam en stund med Kajsa och skriva en dikt att lägga ner i hennes sista boplats. Jag hade skrivit några rader tidigare som jag nu ville bygga vidare på. Daniel och Gunnel gick ut och jag satte mig ner för ett sista farväl. När de sista orden skrivits kom tårarna igen och jag stod där med huvudet mot Kajsas döda kropp och lät min sorg komma ut.

När Daniel och Gunnel kommit in igen, som stått ute en lång stund och kämpat mot myggorna, bad jag Daniel klippa en bit päls åt mig att behålla som minne. Jag hade först tänkt ta lite från svansen, men ville inte förstöra den så det blev en tuss från sidan. Sen var det dags att lägga Kajsa ner i jorden.

Daniel hade ett par dagar tidigare grävt en grav vid en sten nära stranden. Han hade också på torsdagen köpt två buskar med amerikanska blåbär som han velat plantera en tid. Vid den lilla gropen läste jag upp min avskedsdikt till Kajsa, kysste henne en sista gång, viskade farväl. Jag lade ner kartongen i botten av gropen och lade blommorna vi köpt ovanpå. Daniel lade på några stora stenar, fyllde på med jord, och sedan den planteringsjord som buskarna skulle stå i. Buskarna ställdes vid stenen, mer jord fylldes på och jag avslutade det hela med att lägga några små stenar runt buskarna. Av rädsla för grävlingar och andra djur som kunde komma och gräva upp graven, ställde Daniel för säkerhets skull säcken med resterande jord på den fria ytan.

Det kändes som en fin dag och att Kajsa fått en värdig begravning, som tyvärr de flesta djur inte förunnas. Många är de djur som inte heller behandlas respektfullt när de lever, och detta är något att påminna sig om ofta.

Här hemma har jag gjort i ordning en liten minnesplats på bordet i vardagsrummet med en bukett rosor i en vas, ljus och foton som fungerar som en hjälp för mig att bearbeta sorgen och minnas Kajsa. För sorgen och smärtan är stor och jag gråter flera gånger om dagen. Det som hänt känns fortfarande overkligt. Och i mitt huvud hör jag ibland den fras som hotellmanagern sa till Richard Gere när han skulle lämna tillbaka det vackra halssmycke som Julia burit vid operaföreställningen i filmen Pretty Woman: "It must be difficult to let go of something so beautiful."

Det är svårt att släppa taget om någon man älskar. Men det hör också kärleken till att ge den man älskar frihet. Livet är så värdefullt och skört och det kan så snabbt och oförberett ta slut. Det gäller att ge av sin kärlek så mycket man kan, medan man kan, för en dag finns inte den möjligheten längre. Det gäller såväl människor som de andra kännande djur som vi delar den här planeten med. Det var vad Kajsa gjorde varje minut hon levde, utan några villkor och krav. Och det var så enkelt att älska henne tillbaka.


Bilden: min lilla minnesplats för Kajsa.