Att komma till beslut om ett husdjurs avlivning är att sätta sin kärlek på dess svåraste prov. Älskar man sitt husdjur så mycket att man kan släppa taget om det när det behövs som mest? Att kunna släppa taget om någon man älskar är verkligen att älska. Och att älska är inte att äga. Det är en lärdom som verkligen sätts på sin spets när ett husdjur behöver hjälp att dö.
Men när ska man sätta in hjälpen? När ska man släppa taget? När ska man avlägga sitt sista bevis på sin kärlek? När vet att man djuret lider så mycket att döden blir en befrielse? Går det överhuvudtaget att tala om vad som är bättre: att låta sitt djur somna in för tidigt, eller för sent? Båda är ju illa.
Jag tänker inte försöka mig på att resonera fram ett svar här.
Det enda jag kan säga att man MÅSTE sätta djurets intressen först. ALLTID. Och djuret kan inte tala om vad det vill. Det kan bara visa. Man får alltså försöka tolka de signaler djuret ger. Men det är inte alltid som djur uppvisar om och hur mycket ont de har. Det är detta jag försöker göra varje vaken minut numera. Jag lever i ett ångestpaket. Idag när jag kom hem hade jag bestämt mig ännu en gång: på torsdag ska det ske. Kajsa låg under sitt lilla sovbord i sovrummet och såg på mig med matta trötta ögon. Detta är rätt, tänkte jag. Jag har fattat rätt beslut. Jag ska inte avboka tiden. Någon gång måste det få ett slut. Jag tänker att jag vill bespara Kajsa de hemskheter som eventuellt väntar om jag väntar ännu ett tag.
Men så går vi ut. Kajsa lever upp. Jag tror att Kajsa när hon är ute kan glömma sina plågor en stund, det är en fristad. Ikväll gick hon omkring en del, även in i ett buskage, hon hälsade på en granne, hon hoppade upp mot ett staket men missade. Hon var mer aktiv än hon varit på sistone. Kanske är det så att det räcker med mer mat för att hon ska återfå en del av sin styrka? Kanske ska jag inte genomföra det slutgiltiga på torsdag. Och vänta ännu en tid.
Och ångesten limmar sig fast.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar