"Det är ändå ett jobb"

En terrortorsdag med sju timmar städning. Framåt 15-tiden var jag så trött på att dammsuga så det kändes som hela skallen, ja hela världen, förvandlats till trä som jag inte kunde tränga mig igenom. Pratade med chefen på förmiddagen för att be om ledigt en halv dag den 11/3 då det är högskoledag. Det gick bra att få ledigt och samtidigt berättade hon om schemat för nästa vecka. "Nästa vecka tänkte att jag att du skulle få syssla med lite annat" sa hon, och jag blev genast förväntansfull då jag föreställde mig något annat än vanlig städning, typ hjälpa till på kontoret eller något annat uppfriskande. Men nej, det var bara andra kunder som jag skulle till än mina ordinarie. Pheew. Ballongen pyste ur snabbt. Utsikten att få lite variation för händerna och huvudet tänder ju genast en gnista i mig, men just nu känns det som att allting bara är i limbo. Jag har tentakler ute och har t o m varit på intervju, men sedan händer ingenting i alla fall. Idag var humöret i alla fall högre upp än det brukar vara de här torsdagarna varannan vecka.

Det är inte mycket positivt jag kommit med när det gäller mitt jobb. Jag är verkligen uttröttad, uttråkad, urless på att städa, på att inte få något intellektuellt utbyte, på att inte ha kontakt med arbetskamrater annat än en enstaka timme per månad då vi har personalmöte. De rikliga tillfällena till ensamma giftiga tankar bidrar en hel del till min söndertrasade attityd till det här jobbet. För det är ju som Buddha lär ha sagt: It's your mind that creates this world. Det är dina tankar som formar världen. Och det är mina tankar och min attityd som gör allting så svårt och svart. Men jag kan inte hjälpa att jag så gärna vill göra annat än att städa. Jag har trots allt inte kämpat mig igenom en lång högskoleutbildning för att spendera mina dagar vid dammsugaren och skurhinken.

Allting är ju dock inte nattsvart hela tiden. Det kommer då och då stunder då jobbet känns givande, kanske till och med roligt. Det roligaste är att träffa kunderna, som i de flesta fall är trevliga och tacksamma för hjälpen. Och roligast är det att hjälpa de kunder man får en personlig kontakt med, och som uttrycker sin tacksamhet för att man kommer dit. Då känns det kul att kunna hjälpa dem i deras vardag, att få vara den som gör deras hem lite finare. Det är roligt att se resultatet av ens arbete, att se att det man gör, gör skillnad. Viljan att göra ett bra jobb är väldigt mycket förknippat med kundens attityd mot en. Är de trevliga, känns jobbet trevligare. Åtminstone den dagen.

Sedan finns det ju kunder som man nästan aldrig träffar och kunder som man träffar men där jag känner att det är flera världar mellan dem och mig. De som man inte hittar några gemensamma nämnare med, och de som har helt andra värderingar än jag själv. Där är det inte lika personligt, inte lika roligt. Man gör sitt jobb, men man känner inget för kunden.

Då och då hör man från olika människor att man ska vara glad att man har ett jobb i dessa kristider. En kollega sa förra veckan "det är ju ändå ett jobb". Typ att ja, detta jobb kanske inte är världens roligaste eller mest välbetalda, men "det är ändå ett jobb". Det är bättre än att inte ha ett jobb alls. Det är det, det kan jag hålla med om. Hushållsnära tjänster försörjer några tusental människor i Sverige. Och som jag sagt tidigare, det är inget fel på jobbet i sig. Men i dagsläget är det ett jobb, eller en bransch, som hålls vid liv mha konstgjord andning. Och handen på hjärtat, det är ytterst få som tycker att städa är roligt. De som städar som yrke har ofta hamnat där oplanerat, och sedan blivit kvar. Det är så lätt att åren går, att man nöjer sig med att ha ett jobb, även om man egentligen inte får ut så mycket av det. Jag har fått intrycket att många av mina arbetskamrater försöker komma undan med så lite städning som möjligt, efter vad man får höra på personalmötena. Man sitter hellre och fikar, går ut och tar ett bloss, eller tom använder kundens dator till att surfa på. Och en del som kommer in i företaget, får sluta ganska snabbt. Jag själv kom in i företaget en gång i tiden, 2001 tror jag det var, efter att en annan tjej som skulle dykt upp hos en kund, aldrig gjorde det. Hon slutade alltså oanmält och jag fick hoppa in.

Jag tillhör dem som varit längst på företaget, de gamla dinosaurierna. Jag har ju jobbat på detta företag tidigare, så min sammanlagda tid är över sex år. Låt vara att det tidvis varit ett extrajobb när jag studerat, men det är en lång tid i alla fall. Och för varje dag som går, får jag kämpa mer för att hålla ihop mig själv och mitt huvud för att inte bli vansinnig. Hela mitt väsen vill bort, men jag är fastlåst. Åtminstone så länge jag har räkningar för 7-8000 kr varje månad. Har man fixat sig själv räkningar, lär man ju också fixa så att de blir betalda. Men även om jag är lättad varje månad det blir ett överskott i kassan, frågar jag mig själv också om det är detta som livet ska gå ut på. Arbeta för att betala räkningar. Vara glad att min lilla skitlön räcker till hyra, räkningar och mat, men aldrig till något extra. Visst, "det är ändå ett jobb", det går an att tänka så en stund, en period. Men jag vill inte när jag är 65 bara tänka att "jag hade i alla fall ett jobb, jag har i alla fall kunnat försörja mig själv och bidragit till samhället". Det kanske räcker för somliga, men för mig gör det inte det. Jag vill ha ett jobb som ger mig något mer än själva lönen, något som betyder något känslomässigt, något jag kan utvecklas i och med, något jag känner är viktigt. I det sammanhanget känns inte det jag gör viktigt. Det kanske är viktigt för den enskilda kunden, men inte för samhället i stort. Och det är sådana frågor jag vill jobba med.