Så har ännu en helg passerat. De går fort, de där efterlängtade två dagarna som avslutar varje vecka. Men det är för skönt att de finns. Så den här helgen har jag sovit ut, slappat, lullat runt och inte gjort särskild stor nytta här hemma alls. Dammråttorna frossar utmed alla väggar och de har fått göra det alldeles i fred för någon dammsugare och de växer ymnigt för varje dag. Jag får väl ta och suga upp dem här i början av veckan, hoppas jag. För även om jag inte bekymrar mig om smuts alltför mycket, så är det ändå trevligare när det är rent på golven. Det känns som det blir mer plats helt plötsligt, och mer luft. De här nya golven tycks dessutom inte svälja damm som mina tidigare golv, utan varje liten fiber växer väldigt snabbt till ulliga stora tussar. Redan ett par dagar efter en dammsugning kan man se dem rulla omkring på golven. Jag tror också att Måns och Zack bidrar väldigt mycket till detta genom sina dagliga slagsmål då pälsen yr vilt omkring. Egentligen borde jag dammsuga i alla fall en gång i veckan, men det blir inte gjort. Det beror väldigt mycket på att jag dammsugar så mycket hos andra så det finns ingen inspiration kvar att göra det här hemma. Jag har ofta tänkt på att jag också skulle vilja ha någon som städade hos mig. Vad skönt det skulle vara att få det städat och diskat en gång i veckan.
Jag är t o m så dålig på att hålla undan så att det första Daniel fick se när han besökte mig första gången för ett år sedan var ett äckligt diskberg i köket. Själv kommer jag inte ihåg det, måste ha förträngt det, men han tog det som att jag i alla fall inte försöker bygga upp någon fasad. Och det ser jag som en stor komplimang, men annars brukar ett stundande besök vara en spark i baken att börja röja undan både damm och disk. Varför det blev så den gången vet jag inte. Tyvärr har jag inte blivit bättre det gångna året heller, eftersom det i 9 fall av tio är ostädat och odiskat när Danielo kommer på besök. Detta skäms jag för varje gång, men jag är ju så trött jämt i veckorna... Det har också känts pinsamt när han packat ner hela min skitiga disk i en back och tagit den med sig hem och gjort mig den stora, stora tjänsten att diska allt i sin diskmaskin! Vilken hjälte! Vilken underbar människa! (Pussis) Men jag har inte kunnat tacka nej, eftersom det bespar mig några timmars arbete. Men numera försöker jag hålla undan när jag vet att han kommer, då han också tagit för vana att själv börja diska här under helgerna och där någonstans känner jag att gränsen måste gå.
I helgen har det också blivit ett par filmer. I fredags såg på en av mina favoritfilmer, Philadelphia, där Tom Hanks spelar på toppen av sin förmåga. En otroligt smärtsam och sorglig film, och därför så vacker och stark. Igår såg jag filmen Babel från 2006, med bl a Brad Pitt och Cate Blanchett. Jag måste nog säga att det är en av de bästa filmerna jag någonsin sett, om inte DEN bästa. En otroligt stark, välgjord, snygg, vacker och gripande film som höll mina ögon fastklistrade på skärmen i över två timmar. Ett mästerverk, helt enkelt. Direkt från de första inledande scenerna genom de tre smärtsamma historierna till slutet hölls jag koncentrerad och fokuserad. Det är väldigt, väldigt, väldigt sällan som detta händer. Filmen innehåller ypperligt skådespeleri, stora mänskliga känslor, förträffligt manus, ja, allt! Så har du inte sett den, se för Guds skull till att göra det! Det kommer bli dina mest välinvesterade timmar du lagt på filmtittande, kan jag lova.
I helgen har jag också manglat igenom några gamla avsnitt av Lyxfällan och jag blir förbluffad över människors ha-begär och konsumtionshunger. Vad är det som driver folk till att skuldsätta sig upp över öronen för allt från bilar, gigantiska tv-apparater och resor till kaffeserviser, hämtpizzor och barnkläder? Att deltagarna i programmen hamnat i sina bekymmersamma situationer beror dock inte alltid på överdriven konsumtion, utan kan ha börjat med ett litet sms-lån en månad när pengarna inte räcker till, som sedan måste betalas med ett nytt sms-lån och såvidare. Jag kan faktiskt känna igen mig i vissa aspekter av problematiken. Jag har själv några gånger tagit sms-lån i akuta situationer, men alltid betalat tillbaka dem. En gång höll det dock på att gå illa, när jag inte kunde betala inom de 30 dagarna som lånet var på, utan struntade i det. Snart kom en påminnelse, med ett hot om inkasso om jag inte betalade inom tio dagar. Lånet kostade då ytterligare någon hundralapp extra. Men jag betalade i alla fall. I december ansökte jag om ett nytt sms-lån hos samma kreditgivare, Folkia, men fick nej. Det berodde nog med all säkerhet på händelsen tidigare under året. Men det var lika bra det. Nu har jag också Daniel som bestämt avråder mig från att sådana lån när det krisar. Så visst kan det gå illa om man inte kan betala tillbaka, men samtidigt kan jag inte helt avfärda sms-lånens existens, eftersom de räddat mig vid åtminstone ett par kris-tillfällen.
En annan apekt, en bedräglig sådan, som jag känner igen mig i är att betrakta kreditkortet som en livlina när kontanterna tar slut. Så har det varit för mig många gånger. Jag har ett Mastercard med en kredit på 10 000 som är fullt utnyttjad, och som varit det en längre tid. Varje månad har jag betalat in lägstabeloppet, men sedan har jag köpt upp krediten igen. Ibland har jag lyckats få ner skulden med några hundra, men sedan har jag måst använda krediten på nytt. Men inspirerad efter att ha sett så många lyxfälleavsnitt ska jag nu försöka betala av så mycket som möjligt utan att handla upp allt direkt. Nu har jag dessutom förlagt kortet så jag vet inte ens vart det är, och det är bara bra. Men hittar jag kortet, kommer jag att klippa itu det.
Äntligen är OS över!! Som det har nötits om dessa tävlingar. En gång i tiden följde jag alltid OS och VM i både skidor och friidrott noggrant och ambitiöst. Detta berodde på att jag kom från ett hem där båda föräldrarna, och särskilt pappa, följde alla sådana stora tävlingar med stort intresse. Pappa själv idrottade ju mycket när han var yngre, så hans intresse smittade av sig även på mig och det var något jag bar med mig in i mina första år som vuxen när jag flyttat hemifrån. Men med åren minskade vigören i att följa alla tävlingar, och det som raderat intresset är all den fejk som präglar och smutsar ner all idrott idag i form av doping. Jag tror droppen kom den vintern det var OS eller VM, kommer inte ihåg vilket, i skidor i Lahti i Finland. Finländarna vann mycket och stort, både på dam- och herrsidan, men sedan sablades allt ner i form av en väska full av blodiga kanyler och allt vad det var. Alla finländarna hade besudlat sig med förbjudna preparat för att prestera sitt yttersta och vinna guld åt landet. Men denna händelse lämnade med all säkerhet avsmak i mångas munnar, och istället för guld och ära, fick både skidåkarna och vi andra finlandspatrioter gå med böjda huvuden och fråntagen segeryra. Jag tror det var den händelsen som satte spiken i min idrottskista för en mycket lång tid.
Träffade Lisa ett par timmar igår och avnjöt hennes hemlagade goda moussaka och min köpta äppelpaj. Så skönt att hon fått ett fast jobb nu, det har ju varit så mycket elände de senaste åren. Innan jag traskade till henne genom plaskiga cykelvägar, pratade jag med både Daniel och Minna, en gammal lågstadiekompis som är på besök i stan från Finland. Det var elva år sedan jag träffade och pratade med henne sist. Vi ska träffas på tisdag och ta en fika på Spången, då jag också kommer att få bekanta mig med hennes lilla dotter, vars namn än så länge är väldigt hemligt! Jag ser verkligen fram emot att träffa henne igen.
Idag har jag varit och tränat, för sista gången på fem-gångers-kortet, så det blir ett nytt nästa gång. Tyvärr har jag inte gått ner något i vikt, men jag tycker det är så kul att få flåsa av mig ändå! Är inte alls hemma med alla maskiner, och har väl ännu inte riktigt kommit underfund med en struktur på träningen, men det kommer väl med tiden.
Jag tror jag har täckt in det mesta av helgens händelser i det här inlägget, så nu återstår bara att sätta den sista punkten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar