...för mig alltid tillbaka till familjen H i Amsterdam där jag au pairade för flera år sedan. Speciellt för den mig till deras badrum där jag brukade bada June, deras nio-åriga dotter, som skulle badas varje kväll efter maten. Medan June satte sig i badkaret och vattnet forsade ner från kranen, spritsade jag ner Dove från en av de stora flaskorna som stod på badkarskanten. Den feta, krämiga tvålen bubblade upp sig till ett fluffigt skum i karet och spred sin distinkta, lätt igenkännliga, doft i badrummet. Medan June låg i det varma badet ville hon ofta att vi skulle sjunga någon barnvisa, hon kunde flera välbekanta barnvisor på svenska, och engelska. "Här kommer Pippi Långstrump" var en favorit, "If you're happy and you know it clap your hands..." en annan. Och jag lärde mig "Imse Vimse Spindel" på holländska. Jag tror hon lärde mig fler barnvisor än vad jag själv kunde. T o m "Mors lilla Olle" kunde hon, en visa som jag dessvärre aldrig lärt mig... Men där satt vi och sjöng för full hals och gjorde rörelser med armar och fingrar och allt vad det var, alltid insvepta i en doft av Dove. Dove var verkligen Jessicas, Junes mammas, favoritmärke i badrummet.
Doften av Dove är så förknippad med Amsterdam, och det är på sitt sätt skönt, för då kommer jag alltid ihåg de där stunderna tillsammans med June, och familjen och huset och badrummet. De glöms inte bort. Då och då, eller ganska ofta faktiskt, kommer den där doften emot mig i mitt jobb när jag städar någons badrum. Det är exakt samma doft. Det är på något sätt fascinerande, att familjer så långt bort från varandra använder tvål av samma fabrikat. Det säger också något om vår globaliserade värld, där vi alla, oavsett vilket land vi lever i, köper samma produkter som tillverkas och säljs av samma transnationella företag. Vi binds så att säga ihop av löddret från en tvål som till 25 procent består av hudkräm, eller vad reklamen nu säger. Men det är en annan historia.
Jag önskar jag visste varför jag går och är så trött jämt. Sov länge inatt, har bara jobbat tre timmar, men ändå känns kroppen och huvudet som bly. Undrar om det är vårtrötthet. Känner mig så frustrerad alla de timmar jag går med dammsugare och trasa, för jag vill bara sluta jobbet NU. Plötsligt känns tre-fyra veckor som en oändligt lång tid.
Men igår hade jag i alla fall ett givande och positivt samtal med Måns på Länsstyrelsen, som jag fick mail ifrån i fredags, där han bad mig ringa honom på tisdagen. Sagt och gjort. I sin nya tjänst, som han nu haft i ett par månader, har han upptäckt flera intressanta uppslag till praktikprojekt, och då har han tänkt på mig =0). Han poängterade dock att han inte kan lova att det blir praktik, men det lät positivt i alla fall.
Jag har nu också pratat med ena halvan av huaros, och där kan det finnas möjlighet till en tjänst på deltid. Vi ska träffas nästa vecka och diskutera mera.
Jag hoppas och tror att jag lärt mig förvänta mig ingenting från sådana här saker, efter att jag blivit besviken flera gånger under vintern/våren. Det bästa är att hålla huvudet kallt och medan man väntar på det där drömjobbet t ex skriva på den här bloggen.
Igår fick jag första numret av Språktidningen, som jag börjat prenumerera på. Den var mycket tjockare och mer mättad med intresseväckande artiklar än jag trodde, så nu har jag en hel del god läsning framför mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar